Tiden går fort men även så oerhört långsamt....

Imorgon är det redan fredag vilket innebär att det är helg igen. Jag tycker det nyss var måndag så på sätt tycker jag tiden går fort. Men för varje dag som går infinner sig även en hopplöshet, en meningslöshet som inte går att beskriva. För varje dag som går är jag en dag äldre och den sista pusselbiten i mitt liv fattas fortfarande.......

Jag försöker tränga bort tankarna som kommer då och då, varför kan inte vi få barn? Varför är just vi drabbade? Hur länge ska vi behöva VÄNTA?? Jag blir tokig snart! Sen drar tankarna vidare och jag fundera på syskon och får panik när jag tänker på väntetider och undrar om jag kommer hinna innan jag är 42 år som är gränsen för att adoptera. Det är inte ens roligt att fylla år längre, 34 år blir jag i år så troligtvis kommer vi att hinna men just idag känns allt alldeles.....hopplöst!