Jag heter Sara och har nyss fyllt 34 år. När jag var liten hade jag bestämt mig för att jag skulle ha barn. Det var så naturligt så jag har aldrig haft någon annan tanke. Jag och Simon bestämde oss för att försöka få barn för drygt 7 år sedan. Vi försökte i många år utan att lyckas och vi provade olika metoder utan att något fungerade. En vårdag 2013 bestämde vi oss att vi skulle adoptera. Det var så skönt att ta det beslutet och jag kan komma ihåg känslan av lättnad och befrielse att slippa sjukhusbesök, besvikelse och framförallt alla mediciner som satte min kropp ur spel.
Första tiden var lyckorus och vi började med spänning adoptionskursen till hösten. Det var så skönt att träffa andra i samma situation som förstod och vi behövde inte säga så mycket till varandra för alla visste vad vi pratade om. Efter kursen började utredningen hos familjerätten. Det var många samtal och intervjuer och tillslut en decemberdag fick vi veta att vi hade blivit godkända.
Vad skulle vi göra nu? Vilket land skulle vi välja, vad låg oss närmst åt hjärtat? Vi hittade en liten organisation som hette Barnens Vänner. De hade en familjär stämning och det var två barnhem som stämde in på oss. Cathwel eller St Lucy vilket skulle vi välja? De var ungefär samma beskrivning så vi valde på måfå Cathwel. Hela våren samlade vi intyg och papper av olika slag och tillslut var allt klart och översatt. Från april 2014 finns våra papper i Taiwan. Vilken underbar känsla, nu ska vi bli föräldrar!
Sen kom den långa väntan..........
Först kom våren sen en varm och skön sommar. Löven började falla och det blev mörkt igen. Det blev kallt och någon snöflinga såg vi men mer var det inte. Tillslut kom äntligen våren igen med ljus och härliga vårtecken och nu är det snart sommar igen. Tiden tickar på men vi står på samma ställe och stampar. Det är några som har fått barnbesked från St Lucy som har väntat i 8 månader respektive 12 månader. Missförstå mig inte, jag om någon vet hur efterlängtade dessa barnen är och jag unnar verkligen familjerna detta men sen är man också egoist. När kommer det blir vår tur? Just nu känns det som många får barnbesked och en del är redan en familj. Då kryper frågorna fram varför valde vi inte St Lucy? Ska vi byta barnhem? Men nej, det kan vi inte göra då har vi stått i onödan i kö. Jag väljer tror på det som min vän sa till mig. "Det är ödet Sara". Ja, det är klart det är. Det kommer vara en lång väntan men det är för att vi ska få just vårat barn som är ämnat för oss.
Jag är inne i en period nu som innebär att jag dagligen läser om adoption i olika former så som i forum och bloggar och liknande. Det gör att jag tänker på det mycket och funderar på hur framtiden blir. När jag fyllde 30 år var jag ledsen, jag hade alltid inbillat mig att jag skulle ha barn när jag var 30 år. Men där var jag barnlös och nyss fyllda 30 år. Jag är rädd att jag ska fira min 35 års dag med samma tankar....
Hej kära du, kära Sara. Jag känner dig inte egentligen men följer dig som jag vet att du följer mig. Jag vet hur himla jobbig sits ni är i....varför kommer aldrig samtalet tänker man. Det enda jag kan säga är att på något sätt borrar vi väntande ner huvudet och bara måste köra, gå framåt, inte stanna, utan kämpa. Ni har något fantastiskt som väntar er, ett fantastiskt samtal och ett fantastiskt barn som någon gång kommer att bli ert. Jag tror också som du skrev att det är meningen, ni ska stå kvar här i er kö för att få just ert barn. Som jag skrivit också om vår resa så var vi inne på andra länder först, har tjurat över att få vänta längre mellan vissa steg i processen. Men allt gjorde att vi fick just vår lille kille. Det är ngt liknande ni måste tro på nu. Kram!
SvaraRaderaTack fina du ❤️. Jag väntar med spänning tills ni får hämta er lille kille!
RaderaJag känner igen så mycket, även om er resa hittills varit längre än vår och vi har fler steg framför oss. Jag hoppas så innerligt att du snart är mamma, för den längtan vet jag hur stark den kan vara.
SvaraRaderaTänk så evinnerligt långa dessa veckor, månader, år är när man går i väntans tider. Bitvis verkligen en plåga. Men så blir den tiden helt annan när vi äntligen är på andra sidan väntansstrecket, med ett barn på armen.
Min man och jag har pratat om det där med längtan, att han inte har vetat lika länge att han ville ha barn. Han visste när han träffade mig. Jag har vetat att jag ville ha barn sedan jag själv var barn. Som jag fantiserade om att vara en "ung, cool mamma" som hämtade på dagis. Nu får jag väl nöja mig med att bli en cool mamma, hehe. Fast det där med att vara just en cool förälder känns ju inte lika viktigt längre :P
Stor kram! / Lina
Tack Lina för pepp ❤️. Jag tror längtan är väldigt individuell hos oss alla. Jag tror inte jag längtar mer än dig bara för jag har väntat längre ❤️. Men å vad jag längtar tills vi båda har vårt barn i famnen!
SvaraRaderaOh vad jag hoppas att det ringer snart! Känner dej inte personligen men du verkar vara en sån fin person och gillar att följa din blogg....så nu får den taiwanesiska storken landa hos er oxå ❤️
SvaraRaderaTack ❤️. Ja, den där storken verkar ha problem att hitta 😃
RaderaÅh jag tänker på er. Den där jäkla jobbiga längtan och väntan alltså! Jag vill så gärna att ni också ska få ert efterlängtade barn nu! Vet hur jobbigt det är innan det händer. Det är omöjligt att säga något bra.. Hoppas bara att ni tar hand om er Ni kommer bli de bästa föräldrarna!
SvaraRadera❤️ Det är bara att vänta men någon gång ringer väl den där telefonen 😊
RaderaDenna väntan i ovisshet är fruktansvärd. Det finns inga datum eller mål att se fram emot eller förhålla sig till. Det är väldigt påfrestande för psyket. Det finns inte så mycket som tröstar eller hjälper förutom att man nästan glömmer all väntan när man väl får träffa sitt barn. Man glömmer inte den helt men man har äntligen nåt det efterlängtade målet och då känns väntan värt det. Jag håller tummarna för att er väntan snart är över och att ni får ert efterlängtade längtansbarn!
SvaraRadera