Jag ägnar mycket tid att läsa på om adoption på min fritid. Jag tycker det är intressant att försöka förstå hur andra tänker om adoption och hur de som är adopterade resonera om adoption. Jag har börjat följa en grupp som heter "adopterad i Sverige" där de som är adopterade skriver sin personliga åsikt om vad de tycker om adoption, hur de blir bemötta i vardagssituationer och hur det är att växa upp i Sverige och vara adopterad. Ibland blir jag så ledsen att läsa hur de blir bemötta i vardagssituationer. Bland annat den klassiska frågan "var kommer du ifrån?" Men det räcker oftast inte att berätta om vilket land man kommer ifrån utan du måste om och om igen berätta om din historia. Det är rätt utlämnande att behöva berätta så privata saker för främmande människor. Jag tror det är viktigt att man lär barnet att de inte behöver berätta sin historia om man inte vill.
Vi hade faktiskt en diskussion om just denna frågan på jobbet. Vi som var ljushyade och hade klassiska svenska namn får mer frågan "från vilken stad/landskap kommer du ifrån?" Oftast beror det på dialekten men sen slutar frågorna efter det. En av mina arbetskamrater som är ljushyad, pratar perfekt svenska men har ett "icke svenskt namn" får frågan många gånger. Oftast när hon börjar på en ny arbetsplats eller i sociala sammanhang kommer alltid den frågan. Det roliga är att hennes föräldrar är från Turkiet men hon är född och uppvuxen i Sverige men ändå får hon den frågan. Hon sa att hon brukade säga att hon är från Turkiet för att de ska sluta fråga men sen kommer ofta följdfrågor.... Varför är vi så nyfikna? Varför kan vi inte hålla näbb ibland? Det värsta är att jag nog har varit en av de som har ställt frågor innan....
Det var en tjej med asiatiskt utseende som berättade att när hon var tonåring och var ute och åt på restaurang med sin pappa fick de många konstiga blickar. Hon förstod senare att det berodde på att många uppfattade det som att hon var hennes pappas flickvän. Det är sjukt var vi är snabba att döma utan veta någonting om människorna som vi har omkring oss.... Jag och Simon pratade om att detta kan bli verklighet för oss om vi får en flicka. Simon sa att han inte heller hade reflekterat över detta men att vi alla har fördomar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar