Barnbesked

Lilypie Waiting to Adopt tickers

söndag 25 maj 2014

1 månad har gått...

...sen vi skickade papperna till Taiwain! Ibland känns det som tiden går fort men ibland går den fruktansvärt långsamt. Jag råkade tittat tillbaka bland mina tidigare inlägg på bloggen, det är roligt att se vad jag skrev. Idag är det exakt ett år sedan jag började blogga och ni ser nedan vad jag skrev. Jag var nog lite optimistisk när vi kommer få barn, som det ser ut nu är det tidigaste vi kan hämta vårt barn är i början av 2016 och då är det ändå om vi har extremt tur! Fy så länge att vänta och längta och det kan dröja ännu flera år innan vi kan hålla vårt barn i famnen. Vem vet kanske barnet föds i denna sekund som jag skriver detta?

Här kommer inlägget som jag skrev 25 maj 2013:

Hur kommer man fram till beslutet adoption?

Jag har funderat många gånger på att skapa en blogg men har hejdat mig flera gånger eftersom man utelämnar sig privat. Jag har nu ändå valt detta eftersom det blir ett sätt för mig att "skriva av mig", för att komma ihåg hur processen var och för att i framtiden ge mina anteckningar till mitt barn. Jag kommer även skriva för mina nära och kära samt andra personer så de får information hur granskad man blir som person för att kunna överhuvudtaget kunna få adoptera.

Jag har letat runt information om adoption och som jag har förstått kommer detta ta TID. Man får nog ställa in sig på att först 2015, 2016 kommer vi bli föräldrar.

Hur kom vi då fram till att vi ville adoptera? Simon har aldrig haft några tveksamheten till adoption. Han tyckte att vi skulle adoptera redan när vi pratade om barn för han trodde han skulle svimma på förlossningen. Haha, jag tror han har rätt. Han kan knappt se eller prata om blod förens han blir yr och kallsvettig.

När vi hade försökt drygt ett år så sökte vi hjälp på RMC (reproduktions medicinskt centrum). Inget fel hittades men jag hade en cysta och blev opererad. Efter operationen ringde läkaren upp och sa att jag hade mycket lite endometrios som de hade tagit bort. Hon uppmanade mig att " googla" det om jag ville ha information om vad det var. Suck! I alla fall för att göra historien kort, vi gjorde en insemenation som misslyckades. I januari 2011 blev jag spontangravid som det heter. Men lyckan varande inte länge. I vecka 11 fick jag missfall (men det visade sig att det redan hade dött i vecka 5). Efter det försökte vi själva ett tag men valde sen igen att prova en insemenation, denna misslyckade även den. Nästa steg var ivf, med nässpray, sprutor, hormoner och fy vad dåligt jag mådde! Men den misslyckades.. Jag hade lovat mig själv aldrig mer men gjorde en till. Äggen överlevde inte efter äggplocket och det var då jag kände att nu är det nog! Jag måste tänka på mig själv igen! Inga mer sprutor, hormoner och nässpray! Det finns ett barn där ute som väntar på oss och det är då man inser att adoption är ett annat sätt att få barn!

1 kommentar:

  1. Tvaskablitre26 maj 2014 21:56

    Hej där! Jag känner igen det där att man undrar när barnet föds som vi ska bli föräldrar till, kram!

    SvaraRadera