Minnen....

För något år sedan fick jag ett pandora armband av mina föräldrar. Tanken var att jag skulle samla minnen på armbandet. Det är roligt att tänka på de minnen det här armbandet har gett mig.... 

Denna berlocken fick jag av Simon. Det var hans kusin Livia som tyckte att han skulle köpa något fint till mig när de var på stan och handlade..

Denna fick jag av Simon i födelsedagspresent..

Mamma, Pappa och jag var på en mini utflykt till Helsingör och då köpte jag denna berlocken...

När Simon var på jobbresa till Finland köpte han denna till mig....

Detta var den första berlocken jag fick. Det var av min lillebror Philip. Det var ett minne från när vi var på Zakyntos. Vi såg sköldpaddor där och därav denna lilla sköldisen....

Detta är en liten rolig historia. Jag och Simon var tillsammans med Philip och Agnes i Berlin för att fira nyår 2012-2013. Simon betalade berlocken och sen gick vi ut från affären. När vi satte oss sen på en restaurang sa jag till Simon att jag ville se berlocken. Va? sa han tog du inte den? Nej, sa jag gjorde du inte det?. Simon och Philip gick tillbaka till affären men de hade precis stängt. Simon bankade på och tillslut var det ett butiksbiträde som kände igen Simon och släppte in honom så han kunde få berlocken....

Denna köpte jag när vi var på ön Kefalonia....

Solen kommer från ett soligt Kroatien 2013...

När vi firade bröllopsdag fick jag denna av Simon. Det är kanske svårt att se men det är en kudde med två ringar på....

Denna köpte jag i Kroatien 2011, den symbolisera att jag åt mycket fisk när jag var där...

Här vet jag inte om jag behöver förklara mer än jag köpte den i Paris 2014 när vi var där med Mamma, Pappa, Philip och Agnes....

Dessa köpte jag när vi var i Cypern 2012 tillsammans med Mamma, Pappa, Theresé, Nattis och William. Det gick inte att hitta någon som sålde äkta pandora så de har blivit lite svarta nu....

... och här är min nya berlock. Den symbolisera "kärlek" på kinesiska och det var när vi skickade ner våra papper till Taiwan 2014...

Så här ser mitt armband ut, fyllt av fina minnen.....

Det kommer bli en berlock till när vi får barnbesked......

1 månad har gått...

...sen vi skickade papperna till Taiwain! Ibland känns det som tiden går fort men ibland går den fruktansvärt långsamt. Jag råkade tittat tillbaka bland mina tidigare inlägg på bloggen, det är roligt att se vad jag skrev. Idag är det exakt ett år sedan jag började blogga och ni ser nedan vad jag skrev. Jag var nog lite optimistisk när vi kommer få barn, som det ser ut nu är det tidigaste vi kan hämta vårt barn är i början av 2016 och då är det ändå om vi har extremt tur! Fy så länge att vänta och längta och det kan dröja ännu flera år innan vi kan hålla vårt barn i famnen. Vem vet kanske barnet föds i denna sekund som jag skriver detta?

Här kommer inlägget som jag skrev 25 maj 2013:

Hur kommer man fram till beslutet adoption?

Jag har funderat många gånger på att skapa en blogg men har hejdat mig flera gånger eftersom man utelämnar sig privat. Jag har nu ändå valt detta eftersom det blir ett sätt för mig att "skriva av mig", för att komma ihåg hur processen var och för att i framtiden ge mina anteckningar till mitt barn. Jag kommer även skriva för mina nära och kära samt andra personer så de får information hur granskad man blir som person för att kunna överhuvudtaget kunna få adoptera.

Jag har letat runt information om adoption och som jag har förstått kommer detta ta TID. Man får nog ställa in sig på att först 2015, 2016 kommer vi bli föräldrar.

Hur kom vi då fram till att vi ville adoptera? Simon har aldrig haft några tveksamheten till adoption. Han tyckte att vi skulle adoptera redan när vi pratade om barn för han trodde han skulle svimma på förlossningen. Haha, jag tror han har rätt. Han kan knappt se eller prata om blod förens han blir yr och kallsvettig.

När vi hade försökt drygt ett år så sökte vi hjälp på RMC (reproduktions medicinskt centrum). Inget fel hittades men jag hade en cysta och blev opererad. Efter operationen ringde läkaren upp och sa att jag hade mycket lite endometrios som de hade tagit bort. Hon uppmanade mig att " googla" det om jag ville ha information om vad det var. Suck! I alla fall för att göra historien kort, vi gjorde en insemenation som misslyckades. I januari 2011 blev jag spontangravid som det heter. Men lyckan varande inte länge. I vecka 11 fick jag missfall (men det visade sig att det redan hade dött i vecka 5). Efter det försökte vi själva ett tag men valde sen igen att prova en insemenation, denna misslyckade även den. Nästa steg var ivf, med nässpray, sprutor, hormoner och fy vad dåligt jag mådde! Men den misslyckades.. Jag hade lovat mig själv aldrig mer men gjorde en till. Äggen överlevde inte efter äggplocket och det var då jag kände att nu är det nog! Jag måste tänka på mig själv igen! Inga mer sprutor, hormoner och nässpray! Det finns ett barn där ute som väntar på oss och det är då man inser att adoption är ett annat sätt att få barn!

Tips!

Jag fick tips från en annan blogg att kolla på denna dokumentären som handlar om donatorer och barnen. Verkligen sevärd, jag kan förstå att det är inte helt lätt när man inte vet vem som är ens biologiska mamma och pappa. Det får mig att tänka på att det kan vara så med vårt barn, det är inte säkert att vi vet vilka föräldrarna är. Hur ska vi hantera det? Hur ska vi få barnet känna trygghet att inte veta? Det är svåra frågor...

http://www.svt.se/dokumentarfilm/se-program/del-1-1854

Våra papper är hos Cathwel!

Idag fick jag bekräftelse från Barnens Vänner att våra papper befinner sig nu på barnhemmet Cathwel. Det känns så roligt och spännande att de nu är nere i Taiwan!

Avkopplande helg....

I helgen fick vi ett ryck och bestämde oss för att hälsa på Mamma och Pappa. Det var inte bestämt sedan tidigare utan vi dök upp med en tårta så de blev förvånade (det är runt 25 mil enkel resa så vi brukar inte åka dit utan att vi har planerat det).

Från bilen tog jag detta härliga kort..

Eftermiddagen bjöd på ett dopp i poolen. 

Pappa hade eldat så det var ca 25 gr

På söndagen fick vi för oss att göra egna tunnbröd. Mamma kavlade och jag sprang mellan huset och uthuset....

Simon skyfflade in tunnbröden

...och Pappa vände på bröden.

Båda var riktigt uppspelta...

Sen gjorde vi egen pizza...

Så supergoda...

På kvällen när vi kom hem gjorde vi en tunnbrödsmacka..

Vilken härlig avkopplande helg!! Tack Mammi och Pappi!

Hur ska jag reagera?

Jag och Simon är så glada att vi äntligen är klara med allt pappersarbete och att det är skickat till Taiwan. Känslan av att vi äntligen ska bli föräldrar börjar sjunka in mer och mer. Vi är mycket väl medvetna, som jag har skrivit tidigare, att det kan ta år och att allt i adoptionsvärlden kan hända. Men vi försöker vara positiva och hoppas att vi ska bli utvalda så snabbt som möjligt. En chans är faktiskt att den biologiska mamman får välja vilket gör att vi kan bli utvalda tidigare än de som har väntat längre än oss. Är det så fel att tänka så? Varför ska man inte tänka positivt? Om vi bara tänker negativt hela tiden leder det inte något. Jag bara undrar varför jag inte får tänka positvit? Denna kommentaren dök upp på min blogg under mitt förra inlägg:

"Och ni kan bli omkörda av par som skickat sin ansökan långt efter er kom ner och därmed få vänta i flera år! Lite realism tack i denna ingen vet något adoptionsvärld..."

Jag vet inte vad som är värst att personen inte vågar skriva sitt namn eller varför personen inte låter mig tänka positivt? Vad har denna personen varit med om undrar jag. Varför så bitter? Både Simon och jag är realister men varför får jag inte ens tänka positivt?

Det hade varit roligt att komma i kontakt med personen.........

Rolig information att veta

Jag mailade Barnens Vänner om lite frågor som jag kom på. Jag tänkte dela med mig av svaren här.

* Det finns i nuläget 80 stycken barn på Cathwel från 0-18 år! Det måste betyda att det finns många äldre barn som bor på Cathwel tänker jag. Så sorligt. 

* De länderna som adopterar från Cathwel, förutom Sverige är, USA, Holland, Italien och Tyskland. 

* Det är ca 3-4 familjer från Sverige i nuläget som väntar att adoptera från Cathwel (det låter lovande!)

* Den biologiska mamman kan välja att titta i upp till 5 akter per gång. Om hon inte hittar någon som hon tycker är ok så får hon flera akter. Vi kan på så sätt bli valda före ett par som har stått längre i kö än oss. 

Japp nu är det bara att vänta att se. Det känns lite tomt nu när vi inte har några papper att ordna med, det händer inte så mycket nu på adoptionsfronten....