Min berättelse..........

Jag heter Sara och har nyss fyllt 34 år. När jag var liten hade jag bestämt mig för att jag skulle ha barn. Det var så naturligt så jag har aldrig haft någon annan tanke. Jag och Simon bestämde oss för att försöka få barn för drygt 7 år sedan. Vi försökte i många år utan att lyckas och vi provade olika metoder utan att något fungerade. En vårdag 2013 bestämde vi oss att vi skulle adoptera. Det var så skönt att ta det beslutet och jag kan komma ihåg känslan av lättnad och befrielse att slippa sjukhusbesök, besvikelse och framförallt alla mediciner som satte min kropp ur spel.

Första tiden var lyckorus och vi började med spänning adoptionskursen till hösten. Det var så skönt att träffa andra i samma situation som förstod och vi behövde inte säga så mycket till varandra för alla visste vad vi pratade om. Efter kursen började utredningen hos familjerätten. Det var många samtal och intervjuer och tillslut en decemberdag fick vi veta att vi hade blivit godkända.

Vad skulle vi göra nu? Vilket land skulle vi välja, vad låg oss närmst åt hjärtat? Vi hittade en liten organisation som hette Barnens Vänner. De hade en familjär stämning och det var två barnhem som stämde in på oss. Cathwel eller St Lucy vilket skulle vi välja? De var ungefär samma beskrivning så vi valde på måfå Cathwel. Hela våren samlade vi intyg och papper av olika slag och tillslut var allt klart och översatt. Från april 2014 finns våra papper i Taiwan. Vilken underbar känsla, nu ska vi bli föräldrar!

Sen kom den långa väntan..........
Först kom våren sen en varm och skön sommar. Löven började falla och det blev mörkt igen. Det blev kallt och någon snöflinga såg vi men mer var det inte. Tillslut kom äntligen våren igen med ljus och härliga vårtecken och nu är det snart sommar igen. Tiden tickar på men vi står på samma ställe och stampar. Det är några som har fått barnbesked från St Lucy som har väntat i 8 månader respektive 12 månader. Missförstå mig inte, jag om någon vet hur efterlängtade dessa barnen är och jag unnar verkligen familjerna detta men sen är man också egoist. När kommer det blir vår tur? Just nu känns det som många får barnbesked och en del är redan en familj. Då kryper frågorna fram varför valde vi inte St Lucy? Ska vi byta barnhem? Men nej, det kan vi inte göra då har vi stått i onödan i kö. Jag väljer tror på det som min vän sa till mig. "Det är ödet Sara". Ja, det är klart det är. Det kommer vara en lång väntan men det är för att vi ska få just vårat barn som är ämnat för oss.

Jag är inne i en period nu som innebär att jag dagligen läser om adoption i olika former så som i forum och bloggar och liknande. Det gör att jag tänker på det mycket och funderar på hur framtiden blir. När jag fyllde 30 år var jag ledsen, jag hade alltid inbillat mig att jag skulle ha barn när jag var 30 år. Men där var jag barnlös och nyss fyllda 30 år. Jag är rädd att jag ska fira min 35 års dag med samma tankar....

Matfestival i Brösarp

I helgen var vi tillsammans med Simons föräldrar i Brösarp på matfestival. Jag hade fixat biljetter åt oss och det ingick 10 smakportioner. Det var Simons pappas födelsedagspresent från oss. Det var skoj att gå runt och smaka små portioner av olika slag. Det var både varmrätter, ost och efterrätter. Det var inte fel att solen sken hela dagen. Här tog vi oss en vilopaus i gräset. Underbart att sommaren snart är här!

Månadens sak....

Denna månaden har jag varit kreativ och gjort två förvaringslådor av våra gamla Ikea fotpallar. 

Före: 

Efter:

Den blåa planeten

I helgen var vi tillsammans med ett par kompisar i Danmark på den blåa planeten. Det var mysigt att gå runt att titta på fiskarna men Zoo är lite roligare eftersom det är så många olika djurarter.

Det var ett rätt stort akvarie....

Hammarhajar fanns där...

Roliga sjöhästar..

Ser ni den levande varelsen som ser ut som ett sjögräs?

Fina färggranna fiskar...

Och en "liten" rocka...

För snabba på att döma?

Jag ägnar mycket tid att läsa på om adoption på min fritid. Jag tycker det är intressant att försöka förstå hur andra tänker om adoption och hur de som är adopterade resonera om adoption. Jag har börjat följa en grupp som heter "adopterad i Sverige" där de som är adopterade skriver sin personliga åsikt om vad de tycker om adoption, hur de blir bemötta i vardagssituationer och hur det är att växa upp i Sverige och vara adopterad. Ibland blir jag så ledsen att läsa hur de blir bemötta i vardagssituationer. Bland annat den klassiska frågan "var kommer du ifrån?" Men det räcker oftast inte att berätta om vilket land man kommer ifrån utan du måste om och om igen berätta om din historia. Det är rätt utlämnande att behöva berätta så privata saker för främmande människor. Jag tror det är viktigt att man lär barnet att de inte behöver berätta sin historia om man inte vill.

Vi hade faktiskt en diskussion om just denna frågan på jobbet. Vi som var ljushyade och hade klassiska svenska namn får mer frågan "från vilken stad/landskap kommer du ifrån?" Oftast beror det på dialekten men sen slutar frågorna efter det. En av mina arbetskamrater som är ljushyad, pratar perfekt svenska men har ett "icke svenskt namn" får frågan många gånger. Oftast när hon börjar på en ny arbetsplats eller i sociala sammanhang kommer alltid den frågan. Det roliga är att hennes föräldrar är från Turkiet men hon är född och uppvuxen i Sverige men ändå får hon den frågan. Hon sa att hon brukade säga att hon är från Turkiet för att de ska sluta fråga men sen kommer ofta följdfrågor.... Varför är vi så nyfikna? Varför kan vi inte hålla näbb ibland? Det värsta är att jag nog har varit en av de som har ställt frågor innan....

Det var en tjej med asiatiskt utseende som berättade att när hon var tonåring och var ute och åt på restaurang med sin pappa fick de många konstiga blickar. Hon förstod senare att det berodde på att många uppfattade det som att hon var hennes pappas flickvän. Det är sjukt var vi är snabba att döma utan veta någonting om människorna som vi har omkring oss.... Jag och Simon pratade om att detta kan bli verklighet för oss om vi får en flicka. Simon sa att han inte heller hade reflekterat över detta men att vi alla har fördomar...