Mot skogen!

Idag är vi på väg mot de småländska skogarna. Det är av en sorglig anledning. Min mormor har fått en stroke och hon är ganska dåligt. Det känns så tråkigt, hon har alltid betytt mycket för mig. Hon har följt våran kamp att få barn. Jag vet inte hur många olika tidningsartiklar jag har fått från henne om olika tips hur man ska bli gravid. Nu kommer hon nog inte ens få vara med när vi får vårt barn. 

Jag vet att hon stickade en liten kofta när hon fick reda på att jag var gravid innan jag fick missfall. Den koftan har jag inte fått än men jag antar att det är en kofta för ett spädbarn. 

När man har längtat efter barn så länge som jag har gjort så reflekterar man över sin egen barndom. När man utreds för att ta emot ett adoptivbarn så blir man också tvungen till detta. Det är då jag inser hur mycket mormor betyder för mig. Hon har alltid ställt upp och funnits där. När mamma tyckte att jag åt för dåligt så skjutsade hon alltid upp mig till mormor och då åt jag! Maten smakade så mycket bättre hos mormor, jag var lite kräsen med maten när jag var liten... Kroppkakor är favoriten och mormors kroppisar smakar givetvis bäst. Hon har lärt upp mig så nu gör jag själv kroppkakor som är goda men de blir aldrig som mormors...