Tankar...

Nu sitter jag på balkongen i Kroatien och blickar ut mot havet. Luften är fuktig och varm. Vi badar var 15:e minut för att hålla oss något så där svala. På kvällarna strosar vi längst stranden och försöker välja vilken restaurang som faller oss i smaken. Det blir fisk, bläckfisk, havskräftor, musslor och annat gott vi tuggar i oss. Kroatiskt vitt vin är så gott och billigt så det blir det varje kväll till middagen. 

När jag var på stranden idag fick jag ett sms att nu var det dags att betala in räkningen på adoptionsutbildningen! Oj, så nu är det verkligen dags snart, det måste även betyda att hösten är kommen. Det märker man inte av här ännu i alla fall. Det är med skräckblandande känslor jag ser fram emot utbildningen. Tänk om det är så att jag ångrar mig när jag har gått utbildningen? För att jag helt enkelt blir rädd att jag inte ska klara av att ta emot ett adoptivbarn? Men sen när jag tänker efter är jag inte själv, vi är faktiskt två om detta och nu i denna stund försöker jag övertyga mig själv att det kommer att gå bra.....

Jag inser även hur mycket jag längtar efter barn. Idag på stranden såg jag en familj med en liten dotter som badade. Jag kände i hela mig hur mycket jag längtar efter att få vara en mamma och att vi blir en familj. Jag, Simon och en liten "tullta" som pappa alltid kallade mig. 

Ibland får jag vissa känslor som visar sig att stämma sen i framtiden. För ett par år sedan när jag låg i badet fick jag den där känslan. Jag bara visste en dag kommer jag få en flicka, men när förtäljer inte historien. Nu håller vi tummarna att min "känsla" stämmer och att det inte blir allt för utdraget...