Dagens bästa!

Simon och jag åkte till Limhamns rökeri idag och tog en räkmacka. På vägen dit i bilen halvlyssnade vi på radion och skruvade upp volymen när vi hörde att det pratade om adoption. Det var Anna Mannheimer som pratade om sin adoption. Hon berättade att hon ofta får frågan hur det är att vara adoptivmamma. Hon konstaterade att det är klart det är annorlunda eftersom barnet inte har legat i hennes mage och att de inte har varit sammankopplade med en navelsträng och att barnet inte är uppfödd på hennes bröstmjölk, Anna konstaterade att hon är mer som en vanlig pappa! Den var så klockren så jag var tvungen att dela med mig den! Klart att vi adoptivmammor är som vanliga pappor! De har aldrig burit barnen eller fött upp barnet på bröstmjölk!

Här finner ni programmet ca 13 min i programmet pratar de om adoption.
Sveriges radio

1 år och 2 månader...

Dagarna går framåt även fast det känns drygt vissa dagar. Nu på sommaren går det lite snabbare eftersom man kan vara ute och hitta på en massa roliga saker.

Vi sprang colorrun med mina syskon och syskonbarn för någon helg sen:

Förra veckan var vi Schweitz från tisdag till söndag för ett par kompisar gifte sig. 

Här bodde vi tillsammans med en del andra gäster: 

Vi var uppe på 3000 metershöjd:

Bakade stenugnsbakad pizza:

Sen klädde vi upp oss för bröllop: 

Det var en försmak på semestern. Nu jobbar vi en vecka till sen är det semester i 4 veckor! 

Flisan var glad att vi kom hem!

Dokumentär som måste ses!

Jag måste tipsa om en dokumentär som har gått i tre delar. Den heter Vårt uppdrag- adoption. Det är en dokumentär om socialsekreterare som försöker hitta föräldrar åt barn som omhändertas. Återigen blir jag påmind om hur många känslor det finns när det gäller adoption. Det är frustration, sorg, glädje, nervositet ja hela registret! De har lagt upp det bra för första delen handlar om omhändertagande av barnen, andra delen handlar om att hitta adoptivföräldrar och tredje delen handlar om flytten till adoptivföräldrarna.

Kolla gärna Vårt uppdrag adoption

Det är inte helt onaturligt att tänka på hur det egentligen fungerar i Sverige. Alla de barn som omhändertas i Sverige, vad händer med dem? Hur många barn finns det där ute som vill ha föräldrar och hur många föräldrar finns det där ute som vill ha barn? I Englad verkar de ha svårt att hitta adoptivföräldrar till barnen, är det samma i Sverige eller är vi fortfarande av den åsikten att det biologiska är det bästa för barnet?

De tog även upp en aspekt som jag anser är tabulagd. Hur kommer det vara när man ser sitt barn första gången? Kommer man älska barnet ovillkorlöst från första stund? Och om man inte gör det ska man då få dåligt samvete? Kärleken kanske måste få långsamt växa framåt. Tresamhet som nyligen blivit tre har vågat stå upp från normen och berättat hur det egentligen kan vara när man är nybliven adoptivförälder! Superstrongt gjort!   Tresamhet